Årets påsk är inte som det brukar vara. För det första så är inte mamma här, för det andra så befinner sig pappa och jag ute i vår stuga och för det tredje så ska jag jobba på påskafton och påskdagen.

Det här första året utan mamma kommer att innebära många helger som kommer att bli annorlunda. Det känns som att man inte har någon större lust att göra sig till med en massa mat och sånt, det är ju ändå bara pappa och jag. Men samtidigt så vill man att allt ska vara som förr. Ingenting kommer någonsin att bli som förr!

Det är vid såna här tillfällen man känner att saknaden är som störst och mest smärtsam, tillfällen där familjen skall samlas och umgås och bara vara tillsammans. Det känns i själen när man ser hela familjer som umgås och firar tillsammans.

Storhelger är något som man inte kan fira med kompisar, det är inte samma sak. Det är tur att vi har vår stuga, vilken pappa och jag är i nu hela påskhelgen. Här kan man njuta och filosofera i lugn och ro utan stadens hetsighet. Här är det bara vinden som susar och fåglarnas kvitter som hörs. Här kan man njuta av ett lugn som infinner sig i själen. Här kan man arbeta sin sorg på ett vis som låter sorgen blöda tills den tar slut.

Mammas sten har kommit på plats och på annandag påsk, när jag inte jobbar, då ska jag besöka kyrkogården och prata med mamma om hur min påskhelg har varit.