Idag ca kl 13 kom veterinären hem till våran stuga. Citas sista dag i livet hade kommit och väntan innan han kom var fullständigt vidrig och plågsam, dock inte för Cita, som helt ovetandes fick med sig mig och Linda ner till sjön för ett sista dopp i sjön. Nu kan hon bada hur mycket hon vill och hon kan ligga och sola hela dagarna om hon så vill. Veterinären som jag har jobbat med för några år sedan, är en helt suverän människa och han visade all respekt för oss plågade ägare. Cita fick en lugnade spruta för att slippa oroligheterna som kan bli när benet rakas och kanylen förs in i hennes blodådra. När detta var gjort och sprutorna med sömnmedlet kom fram, visste jag hur fort det skulle gå (jag har ju varit med många gånger, när jag jobbade med veterinären) och då brast allting. Jag lade mitt huvud mot Citas kropp och kunde känna hur hon andades....andades....andades....och slutade. Nu fanns hon inte mera. Jag kunde inte lämna min finaste ögonsten, så medans veterinären fixade plats i bilen så hade jag Citas huvud i min famn och bara kramade henne. Sedan var det dags att säga farväl och hon fick ligga på sin filt i bilen till kremeringen istället för att stoppas i en plastsäck, bara det säger mycket om den respekt veterinären visade oss. Nu är det väntan på att hennes aska kommer tillbaka, sedan ska hon få stå på en hedersplats hemma tills nästa vår, då hon ska begravas under sin favoritbuske.


Två bilder på min fina ögonsten