Ja, så var premiären över och som brynäsare vill man bara glömma den. Vi var alla så taggade inför matchen och det kändes så bra allting. Matchen började ju så bra också, våra killar, var på hugget och var först på pucken, med det retliga var att avsluten inte fanns. När pucken skulle in i mål så bara vägrade den. Detta gjorde att Modoiterna blev mer och mer säkra och fick därmed ett övertag, vilket ett ledningsmål visade. Paus och en nervös väntan till period två. Men istället för att komma ut mer taggade att ta igen underläget så blev spelet slarvigt och man kunde inte hitta det enkla spelet, allt blev bara tjafs. Några få läckerheter fanns, mest när juniorrna befann sig på isen, men det ville sig helt enkelt inte. Men ett mål kunde vi väl ha fått iallafall, men nej, det blev inte ens det. Nollade i premiären på hemmaplan det finns inte på kartan, men som brynäsare, så vet man att allt kan hända. Så vi fick traska hem besvikna. Alexandra och jag hade tusen, om inte miljoner, olika förklaringar och skäl till att inte oroa oss, vi kommer igen!! ELLER???? Efter matchen var Mads Hansen och Jonathan granström i fancorner och dom berömde oss i klacken och gav oss en applåd, för att vi hade kämpat igenom hela matchen och inte gav upp och dom sa att dom var besvikna i laget att dom inte hade kunnat bjuda på ett bättre spel när det var sån stämning. Och det stämmer, vi i klacken och ena långsidan på sittplats (icke att förglömma), var faktiskt det bästa inslaget under gårdagskvällen. Men det här var ju iallafall bara första matchen, det är 54 omgångar kvar, så det är inte över ännu. Bara att bita ihop och komma igen på lördag när det är möte mot regerande svenska mästarna HV71 på bortaplan dessutom. det blir en riktig nöt att knäcka och tar dom poäng därnere imorgon, då kommer jag att känna mig riktigt stolt över våra Brynäsgrabbar.

Tyvärr missar jag matchen eftersom jag jobbar och det känns extra surt, eftersom det just är HV...men, vad ska man göra...